Det går inte att ta miste på det publikvrål som följer när thailändske Kiradech Aphibarnrats eagleputt trillar ned i koppen på hål 18 och oväntat tar honom upp i en delad ledning. Den nuvarande ledaren Jesper Svensson står i kulisserna och väntar. Just klar med sin makalösa, avslutande rond där han, trots tre bogeys, tangerat banrekordet på Laguna National Golf Resort Club.

När han vaknade den här söndagen var han fem slag efter. Men nu, efter den uttömningen till prestation, är det bara att ladda om för särspel. För tredje gången den här säsongen.

Under det senaste året har han, sedan sin seger på Challenge Tour i Holland, haft fem andraplatser och två tappade särspel.

Låt det inte bli ett till.

Hål 18 på Laguna National är en lång, pampig par-fyra med vatten längs hela vänstersidan och ett kluster av bunkrar innan greenen, som i sig ligger uppe på en hög platå. Publiken står knäpptysta runt greenen. I den finns resterande svenska spelare och Jespers flickvän, förväntansfullt redo med champagne.

Men det ska göras också.

Här avslutade Jesper sin runda med birdie och Aphibarnrat sin med eagle, men under särspelets inledandeminuter är det inte mycket som stämmer för någon av dem. Aphibarnrat tar sig knappt upp på green med sina chippar och Jesper bränner en avgörande birdieputt.

Men ”tredje gången gillt” har inte blivit ett etablerat uttryck för ingenting.

När thailändaren missar sin parputt på det tredje särspelshålet har Jesper två relativt korta puttar på sig att defilera hem segern, få sträcka nävarna i luften och ta in det faktum att han tagit sin första titel på DP World Tour.

Det är klart. Publiken jublar. Högre än vid den thailändska eaglen.

– 30 sekunder efter att jag hålat i var det svårt att smälta det helt. Det var ju målet sedan långt tillbaka, men framför allt efter de här andraplatserna som visade att det var möjligt. Jag hade chansen att avgöra några gånger under särspelet, men det ville sig inte. Så det var väldigt skönt att det räckte till slut.

DET ÄR BARA NÅGON vecka sedan han kom hem från ett kokhett Singapore, både vad gäller väderlek och golfspel, och han är somrigt brunbränd om kinderna. Men på hemmaklubben Upsala GK, eller Håmö som lokalspelarna säger, har aprilvädret bestämt sig för att visa vad det går för. Sverige levererar minus två grader och snålblåst, och både skribent och fotograf är klädda därefter. Men reportaget ska med i sommarnumret av Dormy Magasin, så den nykrönte Europatoursegraren ombeds vänligt men bestämt att lämna både jacka och vantar utanför bild. Leendet stannar ändå på läpparna, trots att han tappar blodcirkulationen i samtliga fingrar.

Kompensationen kommer i form av kaffe och bullar i det varma, tidigt-på-säsongen-tomma klubbhuset. Han sätter sig avslappnat i en av fåtöljerna.

Var du nervös?

– Jag kände mig så förberedd den här gången. Vid alla de där tidigare andraplatserna hade jag ju haft chansen att vinna, men det har också förberett mig på de här situationerna. Jag var i två särspel förra året och torskade båda, så inställningen var verkligen ”nu tar videt här”, säger han och fortsätter:

– Jag fick också chansen att ställa några frågor till en rätt meriterad caddie veckan innan. Han sa då att den största skillnaden mellan de allra bästa spelarna i världen och de som spelar stabilt på DP men inte vinner så ofta är att de bästa spelarna slår sina absolut bästa slag när det behövs som mest. Och att jag skulle se det som min chans. Det kom ett läge där på 14 där vi funderade på att spela en layup, men både jag och min caddie Lucky sa att nej, vi ska inte sluta tvåa en gång till. Och det var nog dagens bästa slag.

Slaget i fråga var en trätrea på runt 240 meter som tog honom till dagens andra eagle, och som fick den brittiska kommentatorn att utbrista ”what a shot!” följt av ”if he knocks that one in he deserves to win.”

Är du bra på att njuta av framgång?

– Det är jag, absolut. Vi hade en trevlig middag på klubben med alla svenskar där på kvällen, sen flög vi hem och så var jag uppe i stugan i Orsa Finnmark förra veckan med familjen och slappnade av.

Stugan är strategiskt placerad en mil från närmaste asfalterade väg, har ingen mobiltäckning om det inte vore för det wifi som nyligen installerats och där fylls dagarna med jakt, fiske och närheten till naturen.

– Så fort jag har en ledig vecka försöker jag åka upp några dagar, jag älskar sånt där.

Distansen till golfen har varit avgörande under tidigare delar av karriären också. Så här någon vecka efter sin första seger på DP World Tour känns mindre framgångsrika år avlägsna, men faktum är att bara så sent som 2022 var spelet betydligt svajigare.

EFTER VISSA FRAMGÅNGAR som junior och i college i USA tog sig Jesper till Challenge Tour-finalen 2021. Han hade höga förhoppningar inför 2022 som skulle bli den första fulla säsongen på DP World Tour. Men det var stolpe ut hela året.

– Jag tror jag klarade åtta eller nio cutter på kanske tjugo starter. Det kändes som att jag bara kämpade hela tiden, föll på målsnöret och missade cutten med ett eller två slag varje gång. Så jag tappade kortet då. Det var en väldigt mentalt jobbig säsong och jag fick lite... inte börja om... men jag visste inte riktigt hur det skulle se ut framåt.

Ett partnerskap med en sponsor gav sedan Jesper nio starter på Challenge Tour för kommande säsong. Men under lågsäsongen 2022 spelades det inte speciellt mycket golf mot duk.

– Jag var så less på golf bara. Så jag tränade mest fys under vintern och försökte liksom få tillbaka suget. Efter det började jag spela bra direkt egentligen, jag blev lite hungrig igen och vann första Challenge Tour-chansen jag fick, i Holland.

Att Challenge Tour under de senaste åren fått tillbaka sin närvaro på svensk mark, i form av Indoor Golf Group Challenge och Dormy Open, är en avgörande faktor för att få svensk herrgolf att växa och frodas. Detta är tack vare de wildcards, startplatser, som arrangörsländerna får möjlighet att byta med varandra. Det som sker rent krasst är att Dormy och Indoor Group hjälper Swedish Golf Team att köpa platser på Challenge Tour ute i Europa. Något som den svenska herrtränaren Jonnie Eriksson verkligen understryker vikten av:

– Det är en oerhört viktig del i att kunna erbjuda våra bästa spelare individanpassade karriärövergångar från amatör till proffs. Vi kan ge fler av våra spelare möjligheten att ta sig högre upp i toursystemet. För när vi inte hade den chansen så hade ju de andra länderna det. Som Frankrike till exempel som arrangerar tre tävlingar på Challenge Tour, det ger dem säkert 150 kort som de kan välja att dela ut bland sina fransmän. Det var en sjuk fördel mot vad vi inte hade innan Dormy och Indoor Group kom in i bilden, så nu har vi jämnat ut den fördelen och det syns ju direkt, säger Jonnie och fortsätter:

– Jesper är ett praktexempel på att ta den chansen. Challenge Tour är en riktigt bra skola för att bli proffs och något som de allra flesta som är på DP World Tour går igenom. Vi har många spelare som är på väg ut och som det skulle kunna gå riktigt fort för nu när de får den här extra chansen.

Hur praktexemplet själv känner kring sin vandring av karriärstrappan upp, från Nordic Leauge till Challenge Tour till DP World Tour, har ett tudelat svar:

Upplever du att det har varit en lång väg?

– Då när man är där nere på botten så känns det ju som att det är långt kvar. Men att sitta här och säga att man gick runt förra året i Winter Series i Polen, där det snöade och var storm, då känns det som att det har gått fort. Men jag är ju ingen rookie, jag är ändå 28 år och har slagit mig ut på touren nu, så på ett sätt har det varit en lång väg också.

PGA-touren är ett givet mål. Att ta ett av de tio korten om delas ut på DP World Tour är heller inte ett orimligt mål med det spel Jesper visat upp den senaste tiden. Men sättet att ta sig dit ska förbli detsamma som innan segern.

– Min målsättning med den här säsongen har alltid varit att hålla huvudet högt. Det har jag sagt hela tiden till både Lucky och Jonnie. Dåliga slag ska inte få ta för hårt mentalt för då blir det tråkigt väldigt fort. De väger så tungt, de där negativa tankarna, något jag verkligen märkte där 2022. Men det är också väldigt lätt att sitta och säga, för känslorna kommer ju fortfarande att komma. Men bara att försöka dra något skämt med caddien, ta ett andetag och inte reagera. Även om man gör fem dåliga veckor på raken, bara jag kan hålla huvudet högt så har jag gjort vad jag kan.

Han har flera av samma uppenbara styrkor som många av de stora namnen. Stark från tee, allround och den moderna releasen i svingen. Men hur hans spel faktiskt står sig på den största arenan har framtiden att visa.

Känns det långt upp till PGA?

– Kollar man statistiskt nu, med slaglängd, antal puttar och så, så är jag genomsnitt på PGA. Men jag ska fortsätta hålla huvudet högt, som sagt, och så får vi helt enkelt se var det tar mig, haha.

Om du fick välja en sak att uppnå i karriären, vad skulle det vara?

– Spela Ryder Cup, helt klart. Man blir ju nervös bara man tänker tanken, men det hade varit riktigt häftigt.

Kanske en kontroversiell fråga, men är det svårt att inte jämföra sig med Ludvig Åberg?

– Det är klart att jag och Ludde, och flera av oss, spelade EM 2018 tillsammans och som golfspelare vill man ju alltid tro att man kan spöa alla. Men det är kul som fan att det har gått så bra för honom. Och man märkte redan då att han är en jätteduktig spelare. Det är inte så många gånger som jag känner ”det här är riktigt bra”, det har hänt kanske en eller två gånger för mig. Man kan spela med spelare som slår jätterakt, stabilt och så men med Ludde blir man verkligen imponerad.

Både Jesper Svensson och Ludvig Åberg delar många av de styrkor som visat sig avgörande för att kunna vara med i toppen. Precis som hos Viktor Hovland, Rory McIlroy och världsettan Scottie Scheffler kombineras en imponerande lätthet i mentaliteten med en enorm längd i slagen.

Du är ju väldigt stark från tee, men vad är något du behöver utveckla mer?

– Närspel har jag lagt väldigt mycket tid på för jag har känt att det inte varit tillräckligt bra. Det har höjts till i år, tycker jag. Det och puttningen.

Har du någon turgrej för dig?

– Min flickvän har virkat en liten Lovikkavante som hänger på min bag. Det är min lucky charm, och en liten symbol för Sverige. Jag hade blivit av med den förra så hon fick fixa en ny veckan innan Singapore.

Har du någon förebild?

– Det är klart att jag också inspireras av de största, som Tiger och Rory. Det var jäkligt kul att se Rory i Dubai, och att se vilken roll han tar. De är ju liksom större än golfen. Jag hörde att han har typ 38 anställda i sitt bolag? Hur man kan bli så stor är häftigt.

Vad tror du att alla gör? Har han en kock kanske?

– Säkert. Jag undrar om han kanske har piloter?

KAFFET ÄR SLUT, blodet tillbaka i fingrarna och det har blivit dags att lämna Upsala GK för den här gången. Framför sig har Jesper ett par veckor hemma innan det bär vidare mot nya möjligheter. Med den fortsatta strategin att hålla huvudet högt kanske privata piloter, kockar och auran av att vara ”större än golfen” inte är allt för långt bort. Vem vet.