Erik Frost – han lever drömlivet på proffstouren

Du som någon gång har stått på tee på hål 17 på Bro Hof Stadium Course vet att det hålet har en tendens att skaka om ditt självförtroende. Här är att fokusera på målet, och inte på hindret, lättare sagt än gjort. För målet är en nätt, liten ö-green och hindret är i princip allt annat. Du har dryga fem timmar av koncentration i ryggen och nu är det “sista åket”. Det är här du bryter en arm, om du vore i fjällen.

Precis här stod caddie Erik Frost tillsammans med sin spelare Alex Norén på finalronden av 2011 års upplaga av Nordea Scandinavian Masters, med en ledning på sex slag. Sex slags ledning med bara två hål kvar är hästlängder, i golfmått mätt.

Vanligtvis.

Förutsatt att det näst sista hålet inte är just en nätt, liten ö-green omringad av vatten. I 12 sekundmeter blåst. En frisk vind av den högre graden, enligt vindhastighetsskalan.

Men det ska väl inte gå att tappa sex slag? Att falla igenom så totalt?

Det är köbildning till tee, för spelarna innan slår både en och två bollar i vattnet och går därifrån med både tripplar och kvadrupplar.

Den då 28-åriga caddien Erik Frost har bara varit caddie professionellt i två år.

– Jag minns hur hjärtat pumpade när vi kom upp på tee. Men vi tog ett beslut. 127 meter med en järnsjua, som i vanliga fall går 160 meter. Alltså över 30 meter för långt. När han ska slå skakar jag som ett asplöv.

Norén slår rätt in i vinden och publiken håller andan. Men bollen landar lugnt och fint mitt i på green. Och team Norén/Frost tvåputtar för par.

– Det var då jag visste att vi skulle vinna, trots att det var ett hål kvar. Jag är stolt över att jag kunde ta mig igenom att vara så nervös, ändå tänka rationellt och få fram mitt budskap. Alex (Norén) var ju garanterat minst lika nervös som jag. Jag kan tänka när jag kommer i liknande situationer nu, som gör mig nervös, att om jag klarade det då så klarar jag det nu.

TRE ÅR TIDIGARE har Erik lagt sin egen professionella karriär åt sidan för att plugga, men när kompisen Magnus Carlsson frågar om han vill gå caddie under ett par veckor tar livet en annan väg. Inledningsvis tar Erik med sig studierna till olika hotellrum och caddar samtidigt, men den lösningen varar bara ett par månader innan han lägger studierna på hyllan. Skolböckerna hade aldrig en suck mot golfbanan som kontor.

– Jag älskar mitt jobb. Ingen dag är den andra lik och man vet egentligen aldrig vad som kommer att hända. Jag får jobba utomhus, träffa mycket folk och se världen. Jag drivs av att tävla. Nu är jag inte tillräckligt bra på golf eller något annat där jag kan vara själva utövaren, men det känns som att jag är med och utövar som caddie.

Erik Frost är en av några få professionella caddies i Sverige och han jobbar sedan 2020 tillsammans med Alexander Björk på DP World Tour. Men i CV:t har han även meriter som PGA Tour samt alla fyra majors med Peter Hanson och World Cup för både Sverige, Norge och Thailand.

Vad tycker du är svårast med ditt jobb?

– Att försöka lyfta spelaren när spelet inte sitter där och det går mindre bra. Att försöka säga de rätta sakerna. När allt går bra, då håller man sig mest undan, men det gäller att hitta den rätta balansen och timingen av att få ut frustration och av att bryta ett negativt tankemönster. Men det är ju lite av det roliga också, om jag lyckas lyfta upp dem och vända trenden, då är det verkligen en framgång för mig.

Tung svenskboll på ikoniska Pebble Beach. Från vänster: David Lingmerth, Fredrik Jacobsson, Erik Karlsson (hockey), Jonas Blixt och Erik Frost.

BAGEN VÄGER MELLAN 15 och 20 kg. Så när kalendern stundtals är tävlingsfri behöver Erik hålla kroppen i trim. Fysträning med fokus på rygg, axlar och ben för att klara av resorna och det fysiska arbete som krävs för att bära bagen 15 kilometer om dagen, ute på banan och till och från diverse övningsområden. Och samtidigt ha energi att ta kloka beslut tillsammans med sin spelare.

– Det är väldigt individuellt från spelare till spelare hur mycket hjälp de vill ha. Vissa spelare vill ha en dialog om allting och andra nöjer sig med att allt är rent och i ordning. Jag är inte involverad i greenläsningen med Alex (Björk) till exempel, men kring att välja slag har vi oftast en dialog. Peter Hanson var väldigt detaljerad och där pratade vi mycket om varje slag.

Utöver känslan för spelet, vinden, luften, vattnet och underlaget backas besluten upp av anteckningarna i så kallade yardage-böcker. Vid varje tävling köps en ny liten bok med redan färdiga siffror och nummer i. Där fyller Erik sedan på med sina egna anteckningar.

– Jag spar yardage-boken till nästa gång jag kommer till banan. Då för jag över det jag tycker är viktigt från den gamla till den nya. Alla banor jag har varit på har jag sparat anteckningar från. Så om det har varit fem år på samma bana så har jag fem års noteringar i den nya boken.

Skiljer det sig något att cadda på DP World Tour gentemot en major till exempel?

– Det är ju samma jobb att göra på en major som på Europatouren (numera DP World Tour), men banorna spelas ofta mycket svårare, och det krävs lite mer tid för att ta in all information. Man behöver mer detaljer i och med att det är så svårt. En major är alltid långa arbetsdagar och en hård arbetsvecka, men har man tur har man varit på banan förut och då kan man ta lite hjälp av tidigare noteringar. Det är ju de bästa spelarna i världen samlade på samma plats samtidigt, alla stora namn, så det känns såklart lite större.

Medialt är det mycket fokus på spelarna. Men caddie- communityt är starkt.

– Vi är som en liten familj. Vi hjälper varandra att hitta information, rekommenderar jobb till varandra eller om man behöver dela hotellrum. Det kan vara svårt att ta sig in men när man väl är inne i cirkusen och har gjort sig ett namn är det lättare. Sen har vi en del event, så som vi hade i Korea i april...

Han syftar på DP World Caddie Cup. Där 32 caddies tävlade i nio hål simulatorgolf, åt middag och umgicks. Ett event som Erik, som enda spelare som gick under par, vann.

MEN PÅ FRITIDEN spelar han inte golf.

– Jag kan tycka att det är trevligt att åka ut till klubben och slå eller putta lite, käka lunch och snacka lite skit. Men fem-sex timmar på golfbanan när jag är ledig, det har jag varken tid eller intresse för. Då är jag med familjen, och så älskar jag mountainbike så det lägger jag tid på istället.

Familjen, ja. Alex (Björk) och Erik är ute och tävlar mellan 25 och 30 veckor om året. Måndagar är resdagar och sen följer veckan med träning, inspelsvarv, Pro- Am och tävling i en repetitiv cykel till nästa måndag då det är dags att resa till nästa land, bana och tävling. Livet som caddie är inte riktigt skräddarsytt för småbarnsåren.

– Jag har ett barn på 2,5 år och ett på fyra månader. Men de brukar resa med 4-5 veckor om året, och så finns det ju FaceTime så att vi kan se varandra varje dag ändå. Ibland blir det någon månad hemifrån i sträck men när jag väl är ledig har jag ju å andra sidan mycket tid hemma. Men min blivande fru gör ett hästjobb med barnen hemma, helt klart. Det är uppoffringar man får göra, tycker jag att det blir för jobbigt när barnen blir lite äldre får jag väl göra något annat. Man får ta det lite som det kommer och hur det känns.

Det som vidare står på Eriks bucket list är OS och Ryder Cup. Något som garanterat står på Alexander Björks önskelista också.

– Vi caddies jobbar ju mycket i skymundan bakom våra spelare och får inte så mycket rampljus. Vi har ändå en ganska stor roll i spelet och det ligger mycket hårt arbete bakom en caddie. Men det är jättekul. Väldigt, väldigt roligt.