Tobias Bergman: Görans tips tog mig till världens roligaste golfbana

En gång för länge sedan bad jag Göran Zachrisson tala om vilken världens roligaste golfbana är.

Jag visste att frågan självklart var omöjlig att besvara. Men jag förstod också att Göran skulle ha ett svar – eftersom det var sådan han var.

Efter en kort betänketid, där han liksom smakade orden för att sortera dem rätt på sitt karakteristiska sätt sa han med den där lätt viskande stämman:

”Du måste åka till Royal West Norfolk. Den är liksom så… sprallig. Och har du riktig tur kommer tidvattnet in och då blir du kvar i klubbhuset till nästa dag.”

Utan att exakt förstå vad han menade försökte jag lägga svaret på minnet, med ambitionen att någon gång i livet ta mig dit.

Åren gick, minnet av Royal West Norfolk bleknade en smula men i samband med att Göran gick bort 2021 aktualiserades planerna på nytt, som ett slags sista homage till en av Sveriges största golfprofiler genom tiderna. Så några månader senare sitter jag på planet till London tillsammans med gode vännen Daniel. I normala fall gör jag relativt grundlig research inför mina golfutflykter, men den här gången är det annorlunda. I princip är allt jag har en vägbeskrivning till Brancaster och en hotellbokning på The Ship Inn, eftersom jag helt enkelt inte vill veta för mycket.

Vi når det lilla samhället ett par timmar nordost om London i skymningen och äventyret börjar spektakulärt. För när vi promenerar vägen ner från samhället mot klubbhuset, för att liksom känna på atmosfären inför nästa dag, möter vi några kajaker och en BMW som tar in vatten. Tidvattnet har hastigt kommit in och översvämmat den lilla asfaltsvägen och detta har inte uppmärksammats av barnfamiljen i bilen utan de har fastnat i vattenmassorna, men lyckligtvis hunnit ta sig ur bilen innan den helt har vattenfyllts. Medan kajakpaddlarna nyfiket utforskar fågellivet i våtmarken som nu mer påminner om en insjö kommer en bärgare för att hämta bilen medan vi vänder tillbaka mot byn igen och kan någonstans där ute i dynlandskapet skymta en halvt översvämmad fairway.

Dagen därpå stor solen högt, vattnet har dragit sig undan och av gårdagens dramatiska händelser finns inte ett spår kvar. Vi äter frukost i det murriga klubbhuset, där det känns som att tiden har stått stilla det senaste seklet och går sedan upp på den andra våningen för att njuta av utsikten över havet och det säregna landskapet.

Resten av dagen blir ett oförglömligt kapitel i våra golfliv.

Banan är njutbar på alla sätt och vis, den friska vinden skänker dynamik till ronden och den lekfulla layouten ger oss möjlighet att använda alla klubbor i bagen.

Spelet går snabbt, utan väntan, vi spelar match och förloraren får betala lunchen, innan vi ger oss ut på nytt och att spela den en andra gång ger ytterligare en dimension eftersom vi förstår hålen ännu bättre.

När vi kommer tillbaka till klubbhuset efter ronden finns inte tid att njuta av någon öl, eftersom tidvattnet är på väg in igen och vi måste iväg innan vi fastnar för natten.

Men i hotellbaren efteråt finns möjligheter att summera intrycken från dagen och fundera över vad det är som gör en golfbana minnesvärd och vi är båda eniga om att det nästan aldrig handlar om den där optimala layouten, rytmiska routingen eller perfekta konditionen. Utan något helt annat.

I Görans fall var det sannolikt lika mycket äventyret, mystiken och historiken kring Royal West Norfolk som ofta tog honom hit, snarare än bara golfbanan.

För min del handlar det ofta om sällskapet. Och att befinna mig på en plats där vyerna över havet är obrutna, horisonten vid och himlen hög medan banans design uppmuntrar mig att fundera över vilka alternativ jag har innan jag slår. Turfen får gärna vara fast så att mycket av spelet handlar om vad som verkligen händer när bollen har landat istället för innan.

Som på North Berwick i Skottland eller Waterville på Irland.

Eller på platser som Visby, Torekov och Grönhögen här i Sverige.

Var trivs du själv bäst?

Och varför?

Tobias Bergman, Marknadschef Dormy